Vi är stolta över att Helena Åberg, medlem i SKHvs styrelse, under 2010-2014 representerar Europa i IFHEs styrelse.
Inledningsvis kan sägas att det är positivt att Hem- och konsumentkunskap (HK) synes väl genomlyst i utredningen. Det förekommer som exempel vid ett flertal tillfällen. Det är positivt att de ämnen som så ofta klumpas ihop till en grupp de praktisk estetiska ämnena, i denna utredning, åtminstone delvis behandlas som separata ämnen.
Vi instämmer i stora delar med utredarens problembild. Allt är dock inte giltigt för HK som kritiken mot nationella prov (förekommer ej i HK) och att undervisningens styrs av läroböcker.
Sjävklarheten i åtgärder kan diskuteras. Skulle tyngdpunkt läggas på brister i implementering, brister i samstämmighet i information från regeringen och Skolverket samt frånvaron av kommentarmaterial vore lösningen att råda bot mot detta. Med andra ord skriva kommentarmaterial, se till att lärare och rektorer fortbildas, se över informations o.dyl. Istället läggs i utredningen tyngdpunkten på själva dokumentens utformning, det gör att vi heller inte kan veta om den här typen av styrdokument skulle fungera bra med annan implementering, kommentarmaterial och information.
Våra synpunkter i sammanfattning:
• Låt professionella lärare och elever även i fortsättningen planera undervisningen tillsammans,
• Se till att varje ämne i skolan har tillräckligt med tid för sin undervisning – öka timtalet för hem- och konsumentkunskap,
• Mät det viktiga och inte det lätt mätbara i nationella prov, överväg nationella prov i alla eller inget ämne, eller ämnesövergripande prov,
• Sträva efter att varje elev ska lära sig maximalt, skolan kan inte vara nöjd med ”godtagbara kunskaper”,
• Främja elevers inflytande i skolan,
• Ta makten över läroböckerna.
Vi instämmer i att det finns viss förvirring angående målstruktur på grund av att ämnesstoff och arbetssätt inte finns med i nu gällande kursplaner. Vi ifrågasätter dock möjligheten att tala om ”ren ämneskunskap”. Vi menar att det inte är möjligt, och inte heller önskvärt att skilja t.ex. värdegrund från ämneskunskaper. Ett exempel är hur samarbete skrivs fram som grund för bedömning i HK.
Kursplanemålen kan göras tydligare, men det får inte innebära att möjligheterna till lokal anpassning minskar eller att undervisningen likriktas och begränsas på ett negativt sätt.
Läraren bör även i fortsättningen tillsammans med sina elever kunna planera undervisningens innehåll och upplägg innanför de ramar som styrdokumenten ger.
Utredaren gör en jämförelse mellan antalet mål och tiden i timplanen. Som han säger kan man inte dra för stora slutsatser av detta samtidigt som jämförelsen är intressant. I jämförelsen sägs t.ex. att läraren i svenska har tre gånger så mycket tid per mål som läraren i engelska och nästan tio gånger så mycket tid som läraren i hem- och kopnsumentkunskap (s. 84). Vi menar att en slutsats borde vara att se över timtilldelningen för skolans, i timmar räknat, minsta ämne, nämligen hem- och konsumentkunskap. HK har i timplanen 118 timmar, det näst minsta ämnet Bild har ungefär dubbelt så mycket tid till sitt förfogande. Inget ämne borde ha mindre än 250 timmar i grundskolan. Vi förordar en utökning av antalet timmar för HK. Ämnet är det ämne i skolan där eleverna lär sig för livet i hem och familj och för livet som konsumenter. Det handlar bland annat att skapa och vårda ett hem, om hållbar utveckling, hälsa och därmed också om såväl privat som nationell ekonomi.
Utredaren föreslår fler nationella prov, med ökad nationell sammanställning, i år 3, 6 och 9. När utbildningsministern talar om utredning säger han att de s.k. praktiskt estetiska ämnena ska stå utanför den nationella jämförelsen eftersom det är svårare att utforma prov i dessa ämnen: ”De praktiska ämnena kommer inte att omfattas av nationella prov, eftersom det är svårare att ta fram mätbara mål för dem” (http://www.epochtimes.se/articles/2007/05/03/12220p.html). Det är här rimligt att väcka frågor om hur nationella prov i ett ämne påverkar både undervisningen i sig, synen på ämnet och lärarens arbetssituation. Det handlar också om vad man vill uppnå med proven: vill man mäta det enkelt mätbara eller mäta de kunskaper som är viktiga?
Den kritik som riktas mot nuvarande prov: att proven mäter bara delar av vad eleven förväntar läsa sig, att de mäter en viss typ av kunnande, att de styr undervisningen på ett begränsande sätt osv. ska heller inte förringas. Ett förslag värt att diskutera är ämnesövergripande nationella prov där den helhetssyn på kunskap, tanken om kunniga människor som kan lösa problem genom att använda kunskap från olika skolämnen, skulle kunna förverkligas.
Vi vill också lyfta fram den betydelse den typ av prov som utvecklats inom ramen för provbanken för HK kan ha som en ämnesutvecklande potential, förutsatt att lärarna ges möjlighet att lära sig om proven och får förutsättningar inom ramen för skolverksamheten att arbete utifrån dem. Vi tänker här på faktorer som tid, datortillgänglighet, undervisningsmaterial etc.
Vi är kritiska till uttrycket ”godtagbara kunskaper”. Risken finns här att vi hamnar på någon slags miniminivå istället för att försöka varje elev att pressa sina gränser för kunskapsutveckling till det yttersta. Ur ekonomiskt perspektiv kan man också se risken för ett minimitänkande, klarar eleverna ”godtagbara kunskaper” varför satsa mer pengar på skolan?
Utredaren hänvisar vid olika tillfällen till Nationella utvärderingen, NU-03 och nämner bland annat frågan om elevinflytande. I allmänhet och i HK i synnerhet upplever eleverna att de har lite eller inget inflytande i undervisningen (s.88). Vi ställer oss frågande till om inflytandet över den egna kunskapsprocessen och den egna situationen i skolan ökar med snävare begreppsanvändning, nationella prov, tydligare anvisningar om ämnesinnehåll och arbetsformer osv.
En fråga som utredaren tar upp som problem men egentligen, menar vi, inte ger någon lösning på är läroboksfrågan. För HK:s del är problemet att bokförlagen över huvud taget inte utvecklar några läromedel för ämnet. Här ligger problemet inte i kursplanernas utformning, utan i att ämnet är för litet för att kunna ge lönsamhet i bokutgivning och då struntar förlaget i att utveckla aktuella läromedel. Vi menar att oavsett kursplanernas tydlighet krävs krav på utveckling och kontroll av läromedel på ett sätt som inte sker idag.
Uppsala 16 oktober 2007
Svenska kommittén för hushållsvetenskap
genom
Karin Hjälmeskog
Ordförande